Vägrar bli fet

Jag bryr mig inte om själva kilorna på vågen, utan om hur kilorna ser ut på mig och om jag är nöjd med min kropp.

”Magen kommer efter att du fyllt 20”
Så säger vi i min familj – åtminstone så brukar jag och kusin T säga det.

Jag har alltid varit smal, vilket jag fortfarande ÄR förvisso. Under tonåren, speciellt högstadiet, så påpekade folk ofta att jag var smal. Lärare var oroliga att jag hade ätstörningar och frågade om jag åt ordentligt. Andra tjejer kunde säga ”Jag vill också vara så smal och fin som du”.

Ni som inte varit i samma situation kan nog inte förstå vilken frustration det är att folk påpekar att man är smal, FÖÖÖR smal i deras ögon. För mig finns det inget värre än när folk frågar om jag äter ordentligt.

De som känner mig vet att jag kan äta som en häst, trycka i mig chips, godis och skräpmat utan att det syns på mig. Påstår inte att jag alltid äter mycket, bara om jag har aptiten liksom. Ibland äter jag lite, och ibland äter jag lagom. Som alla andra antar jag.(?!)

Folk är gärna försiktiga med att säga till någon att han/hon är tjock, för man inte vill ju såra någons känslor i onödan. Men att säga till någon att han/hon är smal anses vara helt okej eftersom det är idealiskt att vara smal. Folk förstår inte att det kan vara lika jobbigt att vara smal som tjock – det är ju minst lika jobbigt för en underviktig att gå upp i vikt som det är för en överviktig att gå ner i vikt. Om jag fick välja så skulle jag väga mer, men det skulle ändå inte synas på mig. För det är tyvärr så att folk reagerar när man säger hur "lite" man väger.

Jag har alltid varit en person som inte kunnat gå upp i vikt oavsett vad/hur mycket jag ätit. Jag vet att det kan låta orättvist för vissa, men jag har helt enkelt aldrig behövt tänka på min vikt.

För mig är det en viktig prioritering att få i mig mat, jag är inte riktigt människa innan jag t.ex. fått i mig frukost och jag blir värsta ragatan om jag inte får mat när jag är hungrig.

Jag är inte direkt personen som tränar 'för att hålla formen'. Jag har aldrig velat eller försökt gå upp/ner i vikt, bli större/smalare. Men om jag ska vara ärlig så är jag livrädd för att BLI fet.

De senaste två åren har det blivit betydligt mycket mer skräpmat än innan och sedan jag flyttade hemifrån så har det väl slarvats en del med maten. Det är för det första inte roligt att laga mat själv och för det andra är jag kass på att laga mat då jag inte har det intresset. Jag har helt enkelt inte haft orken eller viljan till att anstränga mig alla gånger så det har blivit mycket bröd/mackor hemma och McDonald's på luncherna.

Detta har resulterat i att det börjar byggas lite extra hull på min fina mage, och detta är jag inte speciellt stolt över. Magen buktar faktiskt ut över byxorna och syns speciellt när jag sitter ner. Ett par av mina byxor får jag fan knappt över arslet :P haha. Kollade på en bild på mig själv i bikini som togs för några år sedan och min reaktion va 'jäääävlar vilken smal och fin mage jag hade där'.

Jag påstår inte att jag har blivit tjock, inte ens på långa vägar mullig. Men jag anser att det är bäst att göra något åt det innan kärlekshandtagen blir ännu större, därför har jag tagit kontakt med en klinik för att kolla upp fettsugningsalternativen....

Öööh, eller inte :P ni kanske inte insett det än men jag är inte rubbad... Inte helt i alla fall.

Nej, men för att inte ”förvärra situationen” (magen alltså) så gör jag sit-ups och ska även göra mitt bästa för att ta mitt lata arsle till gymmet ibland också. Förra veckan gjorde jag 500 sit-ups och nu har jag faktiskt varit i simhallen två dagar i rad och ska dit i morgon med.

Jag har alltid varit medveten om att jag är smal och skulle aldrig få för mig att banta. Banta är inte lösningen. Se till att träna istället.

Jag försöker göra något åt det innan det går över styr helt enkelt. För jag vägrar bli fet.

Får dock erkänna att jag blev lite paff häromveckan när jag vägde mig för första gången på ca nio månader och vågen visade 52kg. Visst, jag har ju märkt att jag blivit större, vilket även min ondskefulla vän Offi har påpekat med ett hånflin genom att säga ”Camilla, du har visst börjat få lite mage” och sedan mått allmänt bra åt min olycka :P men ja, det va väl själva bekräftelsen som jag reagerade på, inte på dem ynka 52kg. Men jag har aldrig vägt över 50kg innan. Fast som sagt, det är inte siffran som räknas utan huruvida jag trivs med min kropp.

Det känns ju rätt illa när ens familj och vänner börja lägga märke till att man fått mage. Men samtidigt så om ingen hade påpekat det hade jag kanske inte själv insett det.

Nu kan det ju vara så att jag haft turen att födas med väldigt bra självförtroende, men säger som så här -  Så länge du mår bra med dig själv så spelar det ingen roll hur du ser ut!

Vet inte om jag fick fram meningen med allt detta :P men nu ska jag käka chips och dricka coca-cola ;) i morgon blir det sit-ups som straff...


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0